Uppsamlingsheat

Jag har varit rätt dålig på att uppdatera bloggen på sistone. Det beror inte på någon vit månad eller så, utan mest på att jag har stött på en räcka med rätt ointressanta viner.

Snabb sammanfattning av några urdruckna flaskor den gångna månaden:
Bra viner:
2005 Allesverloren Estate Fine Old Vintage (135:-) +
2007 Alain Brumont Vin de Pays des Côtes de Gascogne Gros Manseng-Sauvignon (79:-) +

Allesverloren är ett mycket prisvärt portvinsalternativ. Rekommenderas. Och Alain Brumonts vita vin från Sydfrankrike har aldrig gjort mig besviken.

Viner som inte lämnade några större intryck:
2007 Allesverloren Shiraz (99:-) =
2005 Albaruta (Cecchi) Montefalco Rosso (159:-) =
2005 Penfolds Shiraz Koonunga Hill (94:-) =

Allesverlorens röda Shiraz hade jag inga större förväntningar på, och det var också rätt lättglömt. Penfolds Shiraz tyckte jag bättre om sist jag provade det. Albaruta var ett okej vin men inget jag köper igen.

Besvikelser:
2004 Fontanafredda Barolo Serralunga d'Alba (221:-) -(=)
2007 Jean-Marc Brocard Chablis 1er Cru Beauroy (169:-) -
2007 Forster Winzerverein EG Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese (87:-) -

Jag tycker inte att Barolon levererade för det priset, och det gäller i än högre grad för Chablis-vinet. Deidesheimer Herrgottsacker slutligen minns jag som ett vin som var synnerligen pålitligt, och Forster Winzerverein fick priser en gång i tiden om jag inte minns fel. Vad har hänt?

Jacobsdal Pinotage 2004

Pinotage är en druvsort som det tycks finnas delade meningar om. Den engelska Wikipedia-artikeln ägnar inte särskilt mycket plats åt att beskriva karaktären, men desto mer åt att avhandla kritiken som finns mot druvsorten. Varför förstår jag inte riktigt. Hur kan en druvsort vara så kontroversiell? Gillar man den inte är det väl bara att låta bli.

Själv har jag högst begränsad erfarenhet av pinotage, så det är på tiden att vidga sina vyer. Kvällens vin är Jacobsdal Pinotage 2004. Jag förväntar mig en rökig ton, och visst finns den där i den rätt generösa doften, tillsammans med krossade mörka bär. Färgen är mörk och vinet ser förvånansvärt ung ut för att vara fem år gammalt. Smaken skäms inte för sig: vinet är knappast elegant, men smakrikt, rökigt, fruktigt med bra strävhet. Slutsatsen är enkel: jag gillar det.

22055 Jacobsdal Pinotage (110:-) +

Zenato Valpolicella Classico 2006

Vädret är varmare, maten är lättare och de borde vinerna också vara. Jag brukar vanligtvis gravitera mot tyngre viner, men nu är jag på jakt efter något som bättre passar årstiden, vilket innebär att jag rör mig på lite okänd mark.

Valpolicella hade en gång i tiden ett rykte om sig att vara ett lätt och syrligt vin, föga komplext utan något man sköljde ner pasta eller pizza med. Tiderna och vinerna har förändrats, men fortfarande lever föreställningen om Valpolicellavin=lätt kvar i mångas medvetande. Själv förväntar jag mig ett medelfylligt, fruktigt vin med körsbärsaromer som bör fungera bra till spaghetti och köttfärssås. Jag går och köper två olika Valpolicellaviner, och det blir Allegrini Valpolicella Superiore till pastan. Smakprovet före maten är lovande - vinet har en viss behaglig kärvhet, som är rätt så aptitretande. Men till pastan funkar det inte alls, det känns bara syrligt och snipigt. Systembolagets webbplats beskriver i skrivande stund årgång 2005:

Doft: Stor, kryddig doft med inslag av fat, romrussin, katrinplommon, körsbär och stjärnanis.
Smak: Kryddigt vin med inslag av fat, romrussin, katrinplommon, körsbär, vanilj, choklad och stjärnanis.

Om vinet hade varit så hade jag nog njutit av det på egen hand, men vinet (som släpptes i april) har redan bytt årgång och 2006:an är inget jag kommer att köpa igen.

Den andra flaskan Valpolicella är Zenato, som avnjuts några dagar senare till pancettalindad fläskfilé fylld med röd pesto. Det är en helt annan historia. Inget kärvt och snipigt här, utan ett fruktigt, generöst, lite kryddigt vin med fatinslag och bra balans. Gott till maten och gott utan mat, som det ska vara.

6010 Allegrini Valpolicella Superiore 2006 (99:-) =
12385 Zenato Valpolicella Classico 2006 (119:-) +

Château Fitère 2005

På något sätt ger Château Fitère ett lite billigt intryck. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något med den orangea etiketten och den lite trubbiga flaskan som sänker mina förväntningar.

Men jag behöver inte vara orolig. Ur glaset stiger en behaglig doft av körsbär, torkad frukt, lite rök samt aningen mognad. Smaken är åt det fylliga hållet med bra strävhet och fruktighet, pigga syror och den där oemotståndligt sötsura tonen som jag är så förtjust i.

Därefter öppnas en flaska Serrata Belguardo, som vi har druckit förut. Madiran-vinet var bra, men toscanaren drar ändå det längsta strået och jag undrar hur länge jag kommer att kunna hålla tassarna ifrån återstående flaskor.

74557 Château Fitère 2005 (119:-) +
22955 Serrata Belguardo 2006 (99:-) ++